Liftoff

San Francisco bitches, dig it. Vi hörs om en vecka eller så.

Ge mig sömn!!!

Jag vill sova. Jag vill sova. Jag vill sova. Jag vill sova. Jag vill sova. Jag vill sova. Jag vill sova. Jag vill sova. Jag vill sova. Jag vill sova. Jag vill sova. Jag vill sova. Jag vill sova. Jag vill sova. Jag vill sova. Jag vill sova. Jag vill sova. Jag vill sova. Jag vill sova. Jag vill sova. Jag vill sova. Jag vill sova. Jag vill sova. Jag vill sova. Jag vill sova. Jag vill sova. Jag vill sova. Jag vill sova. Jag vill sova. Jag vill sova. Jag vill sova. Jag vill sova. Jag vill sova.


Sjukt irriterande, vansinnigt trött, stressad som satan...BEHÖVER sömnhelvetet och vad händer...jodå...det går inte att somna...härligt...på riktigt.

Nu jävlar blir jag arg.

Sista natten med gänget

Skulle lätt kunna misstas för en bögporrfilm, men var faktiskt en trevlig kväll med vänner. Borta från all stress och alla måsten som präglar våra arbetsliv. Briljant biofilm i form av Apocalypto och gott om bärs i goda vänners lag.

Synd bara att Örebros biopublik består av apor. Mer om det senare.

Ja osso.

Frisco del 2

Idag blev det klart, en vecka borta i San Francisco. Sjukt jävla nice. Kommer dock att bli überstress la grande la strada deluxe fram tills dess. Kommer att vara på plats och se sjukt mycket nya titlar, kommer att få göra nät-TV som tydligen ska funka som start-up till vår svenska satsning och självklart..ett gäng lediga dagar för shopping och fånigheter.

Men var fan är min USB-kabel till kameran?

Grattis

Emo, konsten att vilja se annorlunda ut, bara för att se likadan ut som miljontals andra människor som vill vara unika.

Grattis. På allvar.

Frisco

En tanke slog mig precis. Jag ska åka till San Francisco nästa vecka. Ingen vet OM det blir en resa, ingen kan berätta vilken tid...flygplats eller ens vilken DAG jag ska åka...ingen vet vad jag ska kolla på, och ingen vet något om någonting. Inte ens företaget som bjuder på min resa.

Även om jag normalt sett är lugnet själv, börjar jag nu känna mig lite besvärad. Ska bli skitkul, om jag bara vet när, var och hur liksom. Ingen liten grej direkt heller. Dock är det en jävla fråga som äter upp min hjärna...om jag var en usb-kabel till min kamera...vart skulle jag gömma mig då?

Lysande

Jag är en sucker för välproducerade TV-serier. Filmer, fine, skitbra för en snabbfix, men ska sanningen fram - är faktiskt TV-serier den riktiga skiten. Amerikanska bolaget HBO är ett företag som har lyft hela TV-serie-genren till en helt ny nivå. De producerar serier som får andra att skämmas, några exempel på detta är Deadwood, OZ, The Wire och Band of Brothers. Mitt i all denna briljans får man självklart inte missa The Sopranos. Hur rosendoftande serien än må vara om livet som en maffia-medlen, är det trots allt välskrivet vardagsdrama på högsta nivå, även om vardagen för de inblandade karaktärerna skiljer sig från vad vi är vana vid.

Ett tydligt exempel på dels den vassa humor varvat med allvar som serien ofta bjuder på, är när Tony Soprano skjutsar runt sin dotter till olika college. Ämnet kommer snabbt upp huruvida fadern verkligen är maffia-medlem eller inte. Ämnet glider snart in på nattvanor och när Tony säger att granndoktorn minsann även lämnade hemmet vid klockan tre på natten (precis som Tony själv brukar göra för att pippa baltluder). Hur resonabelt ett argument än må låta från den hårde, men ändå kärleksfulle mannen, finns det inte mycket att sätta emot när dottern Meadow kontrar faderns uttalanden: Did the Cusamano kids ever find 50000 dollars in Krugerrands and a .45 automatic while they were hunting for easter eggs?.

Lysande.

Det är ju fantastiskt

Bortglömda lösenord, medlemskap man inte ens kom ihåg existerade, Blogger-funktioner som inte ens fungerade och en sjuhelvetes massa svordomar...men till slut har mänskligheten segrat. Ett kort på mig. Det krävdes en jävla massa jobb så...njut, hårt och länge.

Utmaning nummer två, hur fan byter jag språk?

Det är som de säger, helt klart. Jag böjer mig inför det, inte speciellt ofta jag böjer alls, men fine, jag ger talesättet rätt. Gör om, gör rätt. Så enkelt är det, så fine, jag gör om, jag gör rätt, inte svårare än så.

I ett försök att sprida min fantastiska visdom till resten av världen ska jag göra ett ärligt ryck och försöka hålla uppe någon form av god form. Vad har hänt sedan senast måntro. Jo det har varit jul, och som vi som lever i verkligheten, är julen sjukt överskattad och upphaussad till max. När porslinstomtar, hideösa röda plastljusstakar och virkade krulliga juldukar har städats undan är allt som det ska.

Något som dock inte är som det ska är en av mina kära kroppsdelar. Nu kanske någon vill tro att det handlar om mitt vackra ansikte, eller kanske kuken, men så är icke fallet. Nä, det handlar faktiskt om mitt vänstra ben. I ett fåfängt och dumstridigt försök att komma i bättre form brukade jag ägna mig åt svettigt badminton-spelande med mina arbetskollegor. Man kan liksom tycka lite vad man vill om att badminton är en flick/bögsport, mig rör det inte i ryggen. Lägg dock märke till jag nämnde min sportverksamhet i en tidsform som antyder att saker och ting har ändrats.

Under ett graciöst (nåja...) upphopp råkade dock min kära vänstra knäskål vrida sig ur led med ett kras, trist nog fick jag för mig att sätta i vänster fot när min kropp mötte jordens yta igen. Utgången var väntad, och med ett högt krasande härligt ljud så var man en fungerande knäskål mindre. Jag hade helt enkelt, trampat in, min knäskål som var ur led. En vecka hemma i säng, en sjukt livstrött och usel sjukgymnast och ett tråkigt Örebro-sjukhus med personal som motar ut folk från akuten genom att möta dem i dörren och leda en vilse...var det dags för jobb. Jobb som började med att man kände att man släpade på ett 15-kilos lik i en säck av tjock säckväv.

Dövikten blev snart rörlig igen, och kryckhelvetet som gjorde mer illa än gott åkte in i en garderob. Nu var denna historien inte riktigt om min skada i sig, utan de konversationer man har fått från medicinens män i detta fall. Längtan efter vård var ju inte önskad på akuten, eller på ortopeden dit man blev skickad (jag lovar att vårdutbildade subbor sitter på USÖ och asgarvar åt mig i detta ögonblick). Istället blev det vårdcentralen där man fick betala en slant för att man skulle få träffa någon.

Denna någon visade sig vara en lätt lönnfet och ytterst livstrött människa som snabbt konstaterade att jag hade ont i benet och behövde träffa en läkare. Jaså? Är det så tror du? Två dagar går och jag får träffa samma livströtta människa som ger intrycket att han vill att varje andetag ska vara hans sista. Det kostar mer pengar, och han fixar mig en tid samma dag åt en...hör och häpna..läkare! Ett par timmars väntan hemma (som ligger 30 meter från vårdcentralen = lyx) och jag betalar pengar för att höra vad läkaren har att säga. Kontentan av vad han säger är: Du har ont i ditt knä, du behöver träffa en annan läkare. Grattis. Allvar liksom, grattis, bra jobbat.

Röntgen, dödstrista väntsalar och två timmar av mitt liv som jag aldrig kommer att få tillbaka senare och jag får träffa en energisk ung läkare (detta kostade pengar föresten) som berättade lite saker för mig. Om man kort ska sammanfatta det hela skulle man kunna säga det såhär: "Du har ont i knäet, det är inte bra." Åfan... No shit liksom. Jag blir lovad att få rehab-träning, och jag får inte göra något ansträngande motionsmässigt på minst sex veckor, får en binda/socka som bokstavligt talat har räddat mitt liv från en massa smärta och jag får gå hem med vetskapen att jag ska få proffs som ska hjälpa mig och uselbenet, jag ska även få ett bättre knäskydd.

I morse var det dags att träffa liemann...förlåt, den livströtte sjukgymnasten igen. Det kostade pengar, och allt var över på fem minuter eftersom jag nu kan gå i stort sett helt normalt tack vare den härliga ben-socke-bindan jag fått av en manlig sköterska på sjukhuset. Detta korta mötet utspelade under liknande former:

Herr Livstrött: Ja hur går det här då.
Jag: Jodå, det går lysande, känns mycket bra.
Herr Livstrött: Ja, det var väl det då.

Det var aldrig snack om att kolla på benet eller knäet, eller något annat. Han hade självklart ingen aning om att jag skulle få rehab (där ingen remiss har kommit in än...grattis mig) och erbjöd mig att få träna ihop med ett gäng donnor årgång 1921 med svaga benstommar för att träna upp mig. Jag avböjde hövligt och trampade ut från vårdcentralen så gott det gick.

Jag kan inte riktigt låta bli att tänka på att man har kastat ut en hel del pengar, och egentligen bara fått en tight socka för besväret. Pengarna i sig är ju skit samma, jag har mer, men det är lite principen. Att Herr Livstrött kanske har spenderat en kvart på mig och jag har fått punga ut ungefär 300 spänn för ynnesten känns lite långtråkigt. Enda gången jag kan erinra mig om att jag har spenderat pengar och fått väldigt lite ut av det, var när jag betalade en medelålders man 250 spänn för att leka med min pung. Att han var läkare och hela tiden mumlade tyst för sig själv "Ja det känns ju bra det här" gjorde inte saken bättre. En bi-testikel-inflammation hade fått pungen att svälla till fyra gånger sin normala storlek ett par veckor tidigare. Detta med vidrig smärta som följd. Men 250 kronor för lite punglek...nja...på akuten fick jag i alla fall ett finger upp i röven, och ligga och kvida i smärta i ett par timmar, och där betalade jag fan bara hälften...