Råkade hitta en av mina (två) tatueringar på nätet.

Hos folket på Viking Tattoo i Uddevalla. Det där kortet är...vad blir det nu, åtta år gammalt, vänster skulderblad.

Fan, man börjar bli gammal. Jag vill göra fler, många fler. Skulle vara läckert att få smycka mina smalben. Smärtsamt som satan sägs det, men om man inte kan stå lite smärta kan man lika gärna ligga i en säng tills man dör liksom.

Katter. Kungdjuren nummer ett, och jag kan inte låta bli att hålla med detta håriga kreatur.


Vad fan håller du på med?

Pratade med min syster D häromdagen. Vi har en släkting som vi ska få ärva. Jag vet att mamma och ett gäng av hennes kusiner väntade på att en viss människa skulle trilla av pinn. Mamma försvann först, så nu får vi barn ärva istället. Men det är inte det dagens dagbok handlar om. Det handlar om något...större, kärlek till ett fåtal dagar på året. En kärlek som innebär att 360-something dagar av vidrig misär och jävligt illamående förvandlas till några lätträkneliga timmar av lycka och tacksamhet. Tyst tacksamhet för att vi barn samlades en och en halv dag om året för att fira jul med mamma.

Mammas liv var hårt och jobbigt. Men hur dåligt hon än mådde, hur instabil hon än var, så vet jag att hon levde för att få uppleva de där få dagarna. Mina jobb gjorde det svårt att gå in för det. Dagen innan julafton åkte jag hem till henne, brukade alltid anlända några timmar efter midnatt. Julafton förlöpte, och när juldagen kom var jag tvungen att åka tillbaka för att hinna tillbaka till jobbet. D var tvungen att åka tillbaka till sitt, och S hade förpliktelser hon med. Men den där 1½ dagen var mamma lycklig. Även om hon stressade upp sig, även om hennes problem alltid låg i bakhuvudet, vet jag att det inte fanns något som kunde få henne att känna lycka över att hennes familj, som hon skapat, var samlad och firade med henne. Att få vara nära sina dotterbarn, T och T fick henne att lysa upp, hon skämde bort dem så gott hon kunde, precis som hon alltid gjort med mig.

I år är första julen på mina 27 år som mamma inte finns där, och plötsligt känns det som att julen har mist sin mening. Tankarna surrar runt. D och sällskap hade inte tänkt åka upp och hälsa på S och familj...om det inte hade varit så att jag hade frågat först. Vi hade alla våra planer misstänker jag, jag frågade S först om vad som skulle hända, om D skulle komma och hälsa på. Sedan frågar D om jag kommer till henne och S, för en familjeåterförening av
de delar som finns kvar. Det är bara vi syskon som finns kvar.

Nu när julen är på väg...(ingen idé att förneka) kommer tankarna krypande. Pratade med D för någon dag eller två sedan. Hon och sällskap ska fira julafton med S och familj, jag är självklart välkommen. Inget tvång inblandat. Min plan har hittils vara att jag ska vara ett egoistiskt svin och vara hemma i Örebro, kolla på Sopranos. Självklart kommer jag att åka ner till S + D och deras familjer, träffa mina syskonbarn T och T och se till att de blir bortskämda av morbror vardagsfabler. Jag skiter i om jag får stressa, jag skiter i om jag måste rusa upp blodtrycket ännu mer och springa fram och tillbaka för att hinna med. 1½ dag, för att göra NÅGON ANNAN glad, i detta fall, resterna av min familj.

PERSONLIGEN har jag inget emot att vakna ensam på julaftons morgon, spendera "julhelgen" ensam och förströ tre lediga dagar med att kolla på Sopranos på DVD. Men mamma skulle ha spårat ur...och det sista jag vill är att svika henne igen. Självklart kommer jag att skita i mig själv, stressa ner, umgås och åka tillbaka. T & T träffar mig...ungefär en gång om året, jag glömde bort att ringa när de fyllde år. Därför måste jag kompensera till jul.

Helst av all vill man vakna upp och känna mig ledig och lugn. Å andra sidan handlar inte julen om en själv, utan om alla andra. I alla fall för mig. Det handlar om något som är mycket större än mig.

"Bara dumma killar killar vill ha en köttsäck stoppad med glitter."

Ibland är jag för sann.

Fredagen den 13:e december 1991. Lucia. Jag var tolv år. Dagen spenderades mestadels med lekfulla aktiviteter i skolan. Föga anade jag att detta var en av dagarna då min tillvaro skulle slås i miljoner bitar.

Mina föräldrar hade en av deras "separationer" på gång. Pappa bodde nere i källaren i vårt hus. Där nere fanns en hel lägenhet, med kök, dusch och två rum. Jag och mamma bodde på övervåningen. Mina föräldrar bråkade ganska mycket, men få anade någonting, tror jag i alla fall... såhär långt i efterhand är det svårt att minnas ordentligt, man var inte direkt medveten om sin omgivning som tolvåring.

Ett par dagar tidigare hade jag varit nere i källaren hos pappa, jag kommer ihåg att jag alltid brukade ropa ner efter honom. Om han ville att jag skulle komma ner och hälsa på honom så ropade han tillbaka, vilket inte var alltid. Vilket man till fullo förstår, även vuxna behöver vara för sig själva ibland. Jag kommer ihåg att jag hade fått köpa ett nytt Turtles-spel till min NES, som bonus hade jag fått en sweatshirt som jag stolt bar, och självklart visade upp för pappa. Vi kollade på nån western-serie vars namn jag inte kommer ihåg...nån kille vid namn (i serien)Manolito var med, en snubbe som senare kom att resa runt i svenska folkparker och klacksparka mynt enligt myten, om det var Bröderna Cartwright, Machahan eller vad det nu vara, är av sekundär betydelse.

Stolt som jag var, över min nya inköp som min mamma hade sponsrat såklart...läste jag högt ur manualen till spelet. Pappa bad mig vara tyst eftersom vi kollade på TV tillsammans, jag kommer till och med ihåg den sista meningen. "Splinter hade lärt dem att slåss som lejon". Direkt läst ur manualen. Vi kollade klart på programmet och sen gick jag upp till mamma igen, där jag kände mig mer hemma. Det var en onsdag, klockan var ungefär 20:00. Jag tog lite illa upp, och valde att inte ropa ner för källartrappen på torsdagen. Antagligen kände jag mig oönskad som jag så ofta tidigare hade gjort. Kanske orkade jag inte bry mig. Jag fick aldrig prata med pappa igen.

Den där fredagen hade jag så jävla kul. Jag minns att jag hade min turtles-tröja på mig, nördigt må tyckas, men jag älskade den, i det ögonblicket älskade jag min tröja, och den lilla plastbehållaren med ett spel - mer än min egen far. Jag har ett avlägset minne av att jag vann en skitstor bock gjord av pepparkaka. Om det var det året, eller om det var något annat år vågar jag inte svara på. Det kan ha varit det året. Jag vet bara att det var en av mitt livs bästa dagar, ända tills min syster S kom till skolan.

Jag anade aldrig någonting. Jag hade haft så jävla kul hela dagen, och trodde att detta var en av mitt livs bästa dagar. Det var det, i ett par timmar i alla fall. Jag minns att jag satt i sexans klassrum (då jag gick i sexan) och någon hämtade min lärarinna E ut ur rummet. Hon försvann för en stund och jag tänkte inte mer på det förrän hon sade att jag skulle få gå för dagen. Ute i korridoren/kapprummet satt S på bänken brevid mina kängor och min jacka. Jag satte mig ner och började klä på mig, jag skulle få gå hem, och jag trodde inte att dagen kunde bli bättre. Woho liksom.

S sade att anledningen till att jag skulle få gå hem tidigt var vår pappa. Pappa hade ett par veckor tidigare brutit sin ena arm i en olycka på arbetsplatsen. Jag frågade S vad pappade hade gjort nu, brutit armen igen? Jag böjde mig ner och skulle knyta mina kängor, S sade "Nej, han är död". Få ord ingjuter samma rädsla inom mig än till denna dag. Jag satte mig rakt upp, som en stelbent robot med 90 graders rak rygg. Jag kunde inte förstå orden hon sade. Var han borta? Det var han. Jag skullel aldrig få träffa pappa igen. Tänk er en tolvårig pojke, kanske lite sent utvecklad tack vare en understimulerande uppväxt i en liten håla, som hör något sådant. Min värld rämnade. Visst hade mina föräldrar sina problem, men att någon av dem skulle försvinna fanns aldrig i mina tankar.

Tiden mellan att S yttrade de orden och att jag var hemma med mamma, S, och min andra syster D har jag inget minne av. D har alltid varit samlad, furnuftet själv, alltid intelligent och rationell. Så var fallet även nu. Resten av dagen är ganska diffus. Jag minns vardagsrummet på ovanvåningen, strukturtapet med bubblor, usla tavlor från mitten av 80-talet, Carl Zorn-reprints, och en läbbig skinnsoffa med tillhörande fåtöljer. Mamma satt där, det är jag rätt säker på. Nästa minne jag har är att en nästintill psyksjuk präst besöker oss. Han talade med stort vemod i rösten, melodramatisk är bara förnamnet. Helt plötsligt kunde han bli helt tyst, knäppa händerna och brista ut i vämjelig sång om gud, tro, död och liv. Han var så jävla pinsam vill jag minnas. Har var säkert 60-nånting, och blev bara värre för varje ögonblick.

Till slut sade mamma att jag kunde gå och spela TV-spel om jag ville, det ville jag. Jag spelade mitt nya Turtles-spel. S, D och mamma led vidare inne i vardagsrummet, med strukturtapeten och den läbbiga skinnsoffan, freakyprästen satt kvar och var hemsk. Det var en av de dagar då mitt liv krossades, att den lilla "perfekta" men ändå antisociala och smått dysfunktionella bubblan som kallades mitt liv brast.

När jag gick i högstadiet praoade jag på en järnaffär i Kungshamn. Den låg nere vid vattnet, nära snabbmatsstället som hade samma namn som någon nattklubb. Jag åt hamburgare varje dag...tyvärr. Mestadels satt jag i en trappa och var uttråkad. En dag klev en man in, han var rätt gammal, 50-55 ungefär, och såg PRECIS ut som pappa. Den dagen undrade jag om pappa verkligen var död. Likheten var läskig...på riktigt. Pappa hade varit död i ungefär 2-4 år...svårt att komma ihåg nu. Kanske var det saknaden som gjorde att jag ville se honom igen.

Kanske var det för att sista gången jag såg honom, var jag arg på honom. Kanske ville jag säga till honom att jag trots all gammal skit, ändå älskade honom. Under hela min uppväxt fick jag se vissa saker som många slipper, men som många andra får uppleva i ännu värre form. Pappa hade ett jävla humör, han var ofta arg, ibland jävligt arg.

Vissa saker bränns in i hjärnan, vissa saker som aldrig släpper. Jag vet inte hur gammal jag kan ha varit, men ett par tillfällen vet jag att jag och mamma barrikaderade dörren till köket nere i källarvåningen. Han bröt sig igenom, skitarg. Han sade att vi skulle ut ur huset, de skällde på varandra mitt i natten. Mamma sade att hon skulle sticka därifrån,lämna kvar "ungen" (jag). Jag vågade aldrig somna av rädsla för att vakna ensam och övergiven. Jag var ganska ung, mellan fem och tio år. I efterhand vet jag att mamma aldrig skulle lämna mig, men det visste jag inte då, när man är liten och ensam är man inte speciellt medveten. En gång såg jag hur pappa försökte hugga ihjäl mamma med en kökskniv. När jag blundar ser jag synen framför mig. Mamma var pressad upp mot väggen, hennes ena hand höll runt hans handled där handen höll i en stor kniv. Jag minns inga ljud, jag minns inte att det slutade, jag minns inte att det började.

Jag minns bara att jag gick förbi deras sovrum vid helt fel tillfälle.

Det har förflutit så lång tid, tid som jag har kastat bort genom att vara hatisk och bitter. Tid då jag har ältat det förflutna och använt det som ursäkt för min förmåga att fucka upp nuet. Jag vet inte om jag är redo att begrava allt det där och bara låta det bero. Jag må ha grävt ner, och bearbetat mycket av min bitterhet gentemot honom, men allt är inte borta.

En vacker dag kanske, men idag är det inte en vacker dag.

Enemy of the Gates må vara en av historiens träigaste och sämsta filmer, men en sak är den faktiskt bra på. Den har världens absolut sämsta filmknull. Två personer spelar sovjeter, helt utan inlevelse eller känsla. De gnider sina smutsiga dräkter mot varandra och yppar inte ett ord. Utan tvekan det sämsta filmknullet någonsin.

Saken var god, helt klart. Fan vet varför någon envisades med att plocka med mig i tidningen dock. Måste väl ändå räknas som mitt livs första goda gärning. Säger kanske en del, eller?

http://www.na.se/artikel.asp?intID=1057895

Idag (tekniskt sett igår fredag) gjorde jag två människor helt sjukt jävla nöjda, kul för dem. Helvete vad jävla underbar jag är liksom. Känns som att det är det jag gör bäst trots allt.

Jag vet...absolut precis VET att ett par av ni små as där ute sitter och myser som bäst just nu. Ingen idé att förneka det liksom, ni vet att jag är en hora, och att se mig hålla på med den här skiten spär bara på er jävla skadeglädje. Meeeeeeen till skillnad från så många andra människor så står jag för det i alla fall.

Men jag är fan arg.

Sjukt arg.

Jag är ett litet pop-luder, en trend-hora. Skulle kunna vända det mot mig själv och få det att låta negativt. Men jag skiter i det, precis som jag har listat ut att det finns massor av annat man kan skita på också. Åsneenvist popluder som tar ett av de slutgiltliga stegen till att bli en fullkomlig mainstream-anpassad serieförpackad skräp. Vad skulle kunna vara värre? Kanske att med pipig tjej-röst sjunga en Black Eyed Peas-låt i en egeninspelad musikvideo på YouTube. Hade jag inte trott mer om mig själv skulle man kunna tro att det var på väg utför, men jag tror...eller framförallt kanske VET betydligt mer än så. Jag brukar alltid säga att min skalle är en sjukt kul plats att befinna sig på, fan må veta att jag är partisk, men det är en universiell sanning.

Glöm dessutom inte att idiotins första steg heter: Förnekelse.

"NÄÄÄH! JAG ÄR INTE DUM I HUVUDET"...

Säger du det så...