Det är som de säger, helt klart. Jag böjer mig inför det, inte speciellt ofta jag böjer alls, men fine, jag ger talesättet rätt. Gör om, gör rätt. Så enkelt är det, så fine, jag gör om, jag gör rätt, inte svårare än så.

I ett försök att sprida min fantastiska visdom till resten av världen ska jag göra ett ärligt ryck och försöka hålla uppe någon form av god form. Vad har hänt sedan senast måntro. Jo det har varit jul, och som vi som lever i verkligheten, är julen sjukt överskattad och upphaussad till max. När porslinstomtar, hideösa röda plastljusstakar och virkade krulliga juldukar har städats undan är allt som det ska.

Något som dock inte är som det ska är en av mina kära kroppsdelar. Nu kanske någon vill tro att det handlar om mitt vackra ansikte, eller kanske kuken, men så är icke fallet. Nä, det handlar faktiskt om mitt vänstra ben. I ett fåfängt och dumstridigt försök att komma i bättre form brukade jag ägna mig åt svettigt badminton-spelande med mina arbetskollegor. Man kan liksom tycka lite vad man vill om att badminton är en flick/bögsport, mig rör det inte i ryggen. Lägg dock märke till jag nämnde min sportverksamhet i en tidsform som antyder att saker och ting har ändrats.

Under ett graciöst (nåja...) upphopp råkade dock min kära vänstra knäskål vrida sig ur led med ett kras, trist nog fick jag för mig att sätta i vänster fot när min kropp mötte jordens yta igen. Utgången var väntad, och med ett högt krasande härligt ljud så var man en fungerande knäskål mindre. Jag hade helt enkelt, trampat in, min knäskål som var ur led. En vecka hemma i säng, en sjukt livstrött och usel sjukgymnast och ett tråkigt Örebro-sjukhus med personal som motar ut folk från akuten genom att möta dem i dörren och leda en vilse...var det dags för jobb. Jobb som började med att man kände att man släpade på ett 15-kilos lik i en säck av tjock säckväv.

Dövikten blev snart rörlig igen, och kryckhelvetet som gjorde mer illa än gott åkte in i en garderob. Nu var denna historien inte riktigt om min skada i sig, utan de konversationer man har fått från medicinens män i detta fall. Längtan efter vård var ju inte önskad på akuten, eller på ortopeden dit man blev skickad (jag lovar att vårdutbildade subbor sitter på USÖ och asgarvar åt mig i detta ögonblick). Istället blev det vårdcentralen där man fick betala en slant för att man skulle få träffa någon.

Denna någon visade sig vara en lätt lönnfet och ytterst livstrött människa som snabbt konstaterade att jag hade ont i benet och behövde träffa en läkare. Jaså? Är det så tror du? Två dagar går och jag får träffa samma livströtta människa som ger intrycket att han vill att varje andetag ska vara hans sista. Det kostar mer pengar, och han fixar mig en tid samma dag åt en...hör och häpna..läkare! Ett par timmars väntan hemma (som ligger 30 meter från vårdcentralen = lyx) och jag betalar pengar för att höra vad läkaren har att säga. Kontentan av vad han säger är: Du har ont i ditt knä, du behöver träffa en annan läkare. Grattis. Allvar liksom, grattis, bra jobbat.

Röntgen, dödstrista väntsalar och två timmar av mitt liv som jag aldrig kommer att få tillbaka senare och jag får träffa en energisk ung läkare (detta kostade pengar föresten) som berättade lite saker för mig. Om man kort ska sammanfatta det hela skulle man kunna säga det såhär: "Du har ont i knäet, det är inte bra." Åfan... No shit liksom. Jag blir lovad att få rehab-träning, och jag får inte göra något ansträngande motionsmässigt på minst sex veckor, får en binda/socka som bokstavligt talat har räddat mitt liv från en massa smärta och jag får gå hem med vetskapen att jag ska få proffs som ska hjälpa mig och uselbenet, jag ska även få ett bättre knäskydd.

I morse var det dags att träffa liemann...förlåt, den livströtte sjukgymnasten igen. Det kostade pengar, och allt var över på fem minuter eftersom jag nu kan gå i stort sett helt normalt tack vare den härliga ben-socke-bindan jag fått av en manlig sköterska på sjukhuset. Detta korta mötet utspelade under liknande former:

Herr Livstrött: Ja hur går det här då.
Jag: Jodå, det går lysande, känns mycket bra.
Herr Livstrött: Ja, det var väl det då.

Det var aldrig snack om att kolla på benet eller knäet, eller något annat. Han hade självklart ingen aning om att jag skulle få rehab (där ingen remiss har kommit in än...grattis mig) och erbjöd mig att få träna ihop med ett gäng donnor årgång 1921 med svaga benstommar för att träna upp mig. Jag avböjde hövligt och trampade ut från vårdcentralen så gott det gick.

Jag kan inte riktigt låta bli att tänka på att man har kastat ut en hel del pengar, och egentligen bara fått en tight socka för besväret. Pengarna i sig är ju skit samma, jag har mer, men det är lite principen. Att Herr Livstrött kanske har spenderat en kvart på mig och jag har fått punga ut ungefär 300 spänn för ynnesten känns lite långtråkigt. Enda gången jag kan erinra mig om att jag har spenderat pengar och fått väldigt lite ut av det, var när jag betalade en medelålders man 250 spänn för att leka med min pung. Att han var läkare och hela tiden mumlade tyst för sig själv "Ja det känns ju bra det här" gjorde inte saken bättre. En bi-testikel-inflammation hade fått pungen att svälla till fyra gånger sin normala storlek ett par veckor tidigare. Detta med vidrig smärta som följd. Men 250 kronor för lite punglek...nja...på akuten fick jag i alla fall ett finger upp i röven, och ligga och kvida i smärta i ett par timmar, och där betalade jag fan bara hälften...