Pratade med min syster D häromdagen. Vi har en släkting som vi ska få ärva. Jag vet att mamma och ett gäng av hennes kusiner väntade på att en viss människa skulle trilla av pinn. Mamma försvann först, så nu får vi barn ärva istället. Men det är inte det dagens dagbok handlar om. Det handlar om något...större, kärlek till ett fåtal dagar på året. En kärlek som innebär att 360-something dagar av vidrig misär och jävligt illamående förvandlas till några lätträkneliga timmar av lycka och tacksamhet. Tyst tacksamhet för att vi barn samlades en och en halv dag om året för att fira jul med mamma.

Mammas liv var hårt och jobbigt. Men hur dåligt hon än mådde, hur instabil hon än var, så vet jag att hon levde för att få uppleva de där få dagarna. Mina jobb gjorde det svårt att gå in för det. Dagen innan julafton åkte jag hem till henne, brukade alltid anlända några timmar efter midnatt. Julafton förlöpte, och när juldagen kom var jag tvungen att åka tillbaka för att hinna tillbaka till jobbet. D var tvungen att åka tillbaka till sitt, och S hade förpliktelser hon med. Men den där 1½ dagen var mamma lycklig. Även om hon stressade upp sig, även om hennes problem alltid låg i bakhuvudet, vet jag att det inte fanns något som kunde få henne att känna lycka över att hennes familj, som hon skapat, var samlad och firade med henne. Att få vara nära sina dotterbarn, T och T fick henne att lysa upp, hon skämde bort dem så gott hon kunde, precis som hon alltid gjort med mig.

I år är första julen på mina 27 år som mamma inte finns där, och plötsligt känns det som att julen har mist sin mening. Tankarna surrar runt. D och sällskap hade inte tänkt åka upp och hälsa på S och familj...om det inte hade varit så att jag hade frågat först. Vi hade alla våra planer misstänker jag, jag frågade S först om vad som skulle hända, om D skulle komma och hälsa på. Sedan frågar D om jag kommer till henne och S, för en familjeåterförening av
de delar som finns kvar. Det är bara vi syskon som finns kvar.

Nu när julen är på väg...(ingen idé att förneka) kommer tankarna krypande. Pratade med D för någon dag eller två sedan. Hon och sällskap ska fira julafton med S och familj, jag är självklart välkommen. Inget tvång inblandat. Min plan har hittils vara att jag ska vara ett egoistiskt svin och vara hemma i Örebro, kolla på Sopranos. Självklart kommer jag att åka ner till S + D och deras familjer, träffa mina syskonbarn T och T och se till att de blir bortskämda av morbror vardagsfabler. Jag skiter i om jag får stressa, jag skiter i om jag måste rusa upp blodtrycket ännu mer och springa fram och tillbaka för att hinna med. 1½ dag, för att göra NÅGON ANNAN glad, i detta fall, resterna av min familj.

PERSONLIGEN har jag inget emot att vakna ensam på julaftons morgon, spendera "julhelgen" ensam och förströ tre lediga dagar med att kolla på Sopranos på DVD. Men mamma skulle ha spårat ur...och det sista jag vill är att svika henne igen. Självklart kommer jag att skita i mig själv, stressa ner, umgås och åka tillbaka. T & T träffar mig...ungefär en gång om året, jag glömde bort att ringa när de fyllde år. Därför måste jag kompensera till jul.

Helst av all vill man vakna upp och känna mig ledig och lugn. Å andra sidan handlar inte julen om en själv, utan om alla andra. I alla fall för mig. Det handlar om något som är mycket större än mig.