Alla pratar svenska

Svenska är ett språk. Ett språk som till stor del pratas av hemska skitmänniskor som inte har mycket mer att göra i livet än att vara hemska och skit. Detta då svensken i grund och botten är en tråkig hemsk grå (alternativt brun) massa av könshår och blek hud. För svensken är det svenska språket extremt viktigt. I olika grad av olika människor värnas det ganska hårt om det svenska språket. Varför detta måntro? Jo, av den enkla anledning att vi anser att vårt språk är the språk to end all other språk, och därför ska det höjas över alla andra språk, men ibland går det liksom fel.

I vår tid där försvenskningen är konstant och överallt slår det ibland fel. Extremt fel. Extremt helt sjukt jävla fuckoff-fel. Uttryck ska försvenskas, låneord ska kastas ut för egna konstruktioner och sådant som är ickesvenskt ska försvenskas och översättas. Detta till en förbannelse som är snudd på manisk. Varför inte ta ett lysande exempel som en film som riktas mot vuxna i första hand, men som dubbas till svenska. Detta kanske för att svensken är en jubelidiot och inte kan läsa sitt eget språk eller förstå utrikiska. Kolla in det här liksom.

Jag jobbar på det

...tror jag. Fan vet hur jag ska orka med att uppdatera TVÅ motherfucking jävla bloggar. Men på något sätt ska det väl kunna gå. Den som lever får se. Stayby for evil.

v

Grubbel

Igår lördag var det ett år sedan mamma dog. Något som har fyllt mina tankar mer än vanligt. Därav inaktiviteten. Mer kommer.

Besatt

Jag kan inte hjälpa det, det är som om jag har blivit fullkomligt fast vid tanken på de där jävla glasögonen. Vilket i sig egentligen är en rätt fånig grej. Jag har redan ett par sjukt snygga glasögon (även om vissa pikar och påpekar att det ser rätt gay ut när de blir mörka i solljus (polariserande)) som jag passar väldigt bra i. Men det hjälps inte.

Det rycker i begär-muskeln mer än normalt (en muskel som på något sätt är fäst vid mitt bankkonto). Fullkomligt allvarligt så lär det sluta med att jag går ut därifrån med ett par glasögon för typ fyra papp. Onödigt och fånigt, men jag är ta mig fan ännu snyggare i de glasögonen än de jag har nu. Så vad fan gör man liksom. Bara att ge upp och punga ut med pengarna liksom.

Dagens I-landsproblem deluxe.

Förälskelse

Det må låta jävligt långt ifrån vad jag brukar ägna mig åt, så mycket ska väl sägas. Men förälskelse är i luften, ta mig fan. Nu kanske mina trogna fans börjar tro att jag har ballat ur helt och hållet, men så är inte fallet. Jag är kär, tack vare en bög. Jodå, ni läste rätt. Inte för att jag har vänt smaken och numera föredrar den bistra manliga intimiteten, utan snarare för ett dött föremål som en bög har skapat en gång i tiden.

Jag snackar självklart om design-legenden Tom Ford och hans ursnygga glasögon. Har under en tid varit sugen på att skaffa något nytt att se med. Inte för att jag har speciellt dålig syn (även om den allt är lite dålig), utan snarare för att jag har tröttnat på de glasögon jag har, och skulle föredra en liten omväxling. Gav mig ut i jakt på ett par läckra, tunna, silvriga bågar som skulle vara betydligt lättare än de jag har på mig på, men fann istället dessa underbara bågar från Tom Ford.



De må se fåniga och rätt gay ut, vilket inte berör mig det minsta. Det som dock berör mig är den våldsamt supercoola look som dessa plastiga och faktiskt överstora bågar ger mig. Jag ser dels ut som en total vetenskapsnörd i usla amerikanska filmer, dels ser jag fantastiskt supercool ut. Jag är fortfarande mestadels inne på att jag ska skaffa ett par tunna, lätta, eleganta bågar. Medan delar av mig bara vill springa och införskaffa dessa härliga mirakel till überbågar. Om jag skulle införskaffat dem skulle jag till och med se ÄNNU mer ut som Gordon Freeman från Half-Life-spelen.



Som om det skulle behövas liksom.

300

Råkade, lite hipp som happ få tag på biljetter till en förhandsvisning av filmen 300. För den som inte vet vad 300 är, eller för den som har levt i en grop under stora delar av livet, kan jag berätta att det är ett seriealbum av legendaren Frank Miller, också känd från bland annat Sin City.



Regisserad av geniet Zack Snyder som senast gjorde en briljant nyversion av George A. Romeros Dawn of the Dead har åtagit sig jobbet att föra ett seriealbum till film. Precis som med Sin City handlar detta om en ohjälpsam, renodlad jävla machosaga med skitarga karlar som hackar sönder varandra. Den skitarge och vansinnigt stolte Spartanske kungen Leonidas tar med sig 300 vältrimmade karlar för att dö när de ska försvara ett bergspass mot sisådär en miljon monstruösa perser.

Den historiska aspekten må vara begränsad till att ett par av karaktärerna faktiskt existerade, och att Spartanerna faktiskt bara var 300 stycken (dock med hjälp av sisådär 6700 "soldater" från resten av det grekiska riket). Vad som följer är nästan två timmar av stenhård machosaga av värsta klass där hysteriskt överspel och datorgenererat blod står på menyn.

Visuellt mästerligt nära seriealbumet, actionmässigt fullmatad, och för den som gillar svettiga karlar finns det massor av den varan. Supermanligt och stenhårt, rakt igenom. En hejdlöst överdriven bild av slaget vid Thermopyle som roar kungligt, utan krusiduller, utan att bry sig om historiska fakta. Det är vansinnigt vackert, brutalt och överdrivet. Och kanske den bästa film jag har sett på mycket mycket länge. Älska den, eller kyss mig i röven.

Vår

Även om jag redan för en månad sedan befann mig på en plats där jag kunde sitta i kortärmat och smutta på delikata drycker, är det trevligt som satan att våren är på gång. Men där andra tror att det är värmen, de kvittrande fågeljävlarna, blommorna eller all den andra skiten som våren för med sig...så har de fel.

För mig är en av de trevligaste detaljerna helt klart att allt det satans jävla gruset på varenda lilla jävla asfaltsstump har sopats bort. Att slippa höra knastrande grus vart man än går, och slippa få in det i skosulorna så man repar varje golv man går på är obetalbart.

Kalla mig knäpp, men det handlar om att prioritera.